Sista dagen på semestern. Det är väl då man ska passa på att sova länge och ta det riktigt lugnt. Eller? Eller så stiger man upp supertidigt och beger sig in till stan för att springa lopp 8.30 på morgonen. Jajamensan.
Jag kände mig så otränad och ur form. Visst, jag har tränat löpande (hehe) hela sommaren men det har blivit korta enkla pass. Och så har det ju blivit lite extra glass och gott så nåt kilo eller två extra har ju satt sig på kroppen.
Men anmäld var jag och jag skulle möta vänner i mål så springa skulle jag.
Det första som mötte oss på loppet var Skånska gruvans café där det satt två personer som säkert hade tänkt ha en lugnt frukost ihop. Tji fick de när några tusentals personer i blå t-shirt dundrade förbi. Men de såg ändå glada ut.
Så var vi inne på skansen och det gick uppåt uppåt uppåt. Redan på winter run i januari fick jag känna på skansenbackarna och de var inte enklare nu. Jag gick en bit och tyckte att det var lite tråkigt att börja loppet med att gå men så fick det bli. Sen gick det ju utför igen.
Efter skansen bar det av in mot stan igen. Härligt vackra Strandvägen och sen in på Dramaten. Uppför trappor, in i salongen, ner för trappor och ut igen. Så knasig känsla att springa inne på Dramaten, men kul!
Jag kände att jag var i dålig form och släppte alla prestationer. Det var ju ändå ingen tidtagning och man uppmuntrades till och med att ta det lugnt, stanna och kolla på byggnaderna. Så jag sprang och gick om vartannat och njöt av att vara tillbaka i Stockholm efter en månads semester.
Ner på Sats Stureplan. Där var jag törstig men vågade inte fråga om man fick dricka i kranarna som fanns. Fegis.
In på paradiset där de hade STÄNGT AV rulltrapporna. Hade de inte kunnat bjuda på lite vila? Nähä, inte det :). Men där bjöd de i alla fall på vatten som var så gott så gott.
Jag flög in genom Moodgallerian och ut igen, ner på Kungsgatan och in på biografen Rigoletto. Här fick jag sms från kompis som startat i startgruppen innan mig att hon var i mål och nån sekund senare blev jag omsprungen av den första från startgruppen efter mig. Själv var jag halvvägs.
Banan fortsatte genom tunneln. Alla som läst Himmelstrand eller rörelsen av John Ajvide Lindqvist förstår hur läskigt det är att springa genom den där tunneln. Möjligt att det gick lite fortare just därför.
Vi sprang igenom Hotel C där folk satt och åt frukost och tittade roat på alla smurfar som kutade förbi frukostmatsalen. Turisterna hade något att skriva hem om.
Efter det tappade jag orken lite. Jag sprang 100 steg och gick 50 steg tills den kom tillbaka. Det gjorde den ungefär vid Drottninggatan där min familj stod och hejade. Vilken överraskning. Underbar pepp!
Sista byggnaden att springa genom var Musikaliska. Där hade jag aldrig varit så det var ku. Det var jäkla massa trappor men också fint med en orkester som spelade. Alla lopp borde ha en klassisk orkester mitt i banan.
Sen var det bara en liten bit kvar till mål där jag fick efterlängtad medalj och banan (som jag sen glömde i bilen och nu ser den rätt oaptitlig ut).
Det gick att ta sig runt en mil den här gången också! Trots att jag var så otränad.
Det var ju ingen tidtagning och runkeepern gick inte att lite på eftersom vi var inne i byggnader men jag tror att jag tog mig runt på 75 minuter vilket kändes helt ok med tanke på att jag dels var otränad och dels stannade en del och kollade där vi sprang.
Efter loppet gick jag och en vän på lyxkondis och åt frukost och pratade om livet. En riktigt bra avslutning på semestern. Eller en riktigt bra inledning på hösten!
Den springande soffpotatisen 