Race report: ICEBUG Winterrun STOCKHOLM 2017

Jag är ju som ni vet inte in världens bästa löpform. Men skam den som ger upp helt, eller hur? Så jag önskade mig en startplats till Icebug winterrun 2017 här i Stockholm i julklapp och fick den (tack bästa mannen). Årets första lopp är således avklarat nu. Och det är ju ganska skönt.

Jag var inte alls på humör i lördags. Min kollega hade hoppat av loppet pga. familjeangelägenheter och jag kände ingen annan som skulle springa. Och så brukar jag inte springa på kvällen. Nä, den rätta känslan infann sig inte. MEN jag vägrade att ställa in. Om jag gjorde det skulle den här svackan bli ännu djupare och det skulle kanske bli omöjligt att ta mig upp tänkte jag.

Så på morgonen satte jag på mig löparkläderna på en gång. Ett hinder avklarat liksom. Jag fick med mig familjen som åskådare (och chaufförer).  Om barnen och mannen är med måste jag ju springa.

Vid 16.00 åkte vi hemifrån i vad vi tänkte var god tid. Dock hade vi inte räknat med en olycka i tunneln och GALNA köer.  Det stod i princip still. Vad göra? Om någon polis läser här kommer jag att förneka all kännedom om en svart volvo i en bussfil. IT WASN’T ME!

Vi hann i alla fall fram i tid. Jag kutade in på skansen medan familjen parkerade och hann vara med på slutet av uppvärmningen. Och då infann sig äntligen lopp-peppen. Med alla lysande människor runt mig  ångrade jag dock lite att jag var helt klädd i svart.

Och så gick starten och vi for iväg genom röda bengaler ut från skansen. Alla lopp borde börja med en nedförsbacke! Kan vi införa det som regel tack?

Första kilometern gick lätt. Sen började min sko kännas konstig, som att något låg i den men det gjorde det inte.  Vet inte vad det var riktigt men inget jag tänkte stanna och kolla mer än en gång.

Med tanke på min dåliga löpform hade jag satt ett mål på att komma runt milen på under 80 minuter. Jag skulle se det som en lugn motionsrunda och inte som ett pressa sig själv-lopp.

Första 4 kilometrarna höll jag en ganska jämn om än långsam takt. Jag lunkade på och kände lycka över att vara ute i frisk luft i vacker miljö och att jag trots svackan kunde ta mig i kragen och springa lopp. Vid 3,5 km blev jag varvad första gången. Hoho, det är alltid en så surrealistisk känsla det där. Där kommer du och är snart i mål medan jag har 1,5 varv kvar.

Precis vid 5km började en rejäl mördarbacke som jag hade gett mig själv lov att gå uppför. Sen var vi uppe på skansen igen och jag ringde min man för att hans kulle möta mig och ta min mössa. Han och barnen satt och käkade middag och hade det jättemysigt men kom ut för att möta upp mig. Det var första gången de var med och hejade på ett lopp och det gav verkligen extra energi att få en puss och lite pepp mitt i loppet!

In på andra varvet och ner för backen igen. Nu började jag faktiskt bli lite trött så jag tillät mig själv att gå i 100 sekunder varje gång jag passerade en kilometer.

Nu var det inte heller många bakom mig. Trots att jag springer långsamt brukar det vara några fler bakom mig men nu kände jag rätt ofta att jag låg i slutet. Ett tag fick jag för mig att jag var sist och att jag såg funktionärer springa efter mig (som en slutbil) men det var nog inte så för det var 11 stycken efter mig såg jag sen.

Anyway. Jag kom runt även andra varvet och tillät mig att gå i backen. Men sen var jag trött och orkade faktiskt inte springa de sista 500 meterna i mål. Det kändes lite sådär men jag har inte den där kämparandan i mig. Jag ger inte järnet, jag tar det lugnt istället. Sån är jag.

Vem vet, kanske hade jag sparat nån min ut på att springa hela vägen men vem bryr sig. Jag kom in under 80 minuter och det är jag ändå nöjd med.

Men nöjdast blev jag av att se min familj precis innan målet. Och att få ta min son i handen och korsa mållinjen tillsammans med honom. Det var fint.

Så gick vi in på resturangen och jag fick värma mig lite. Där kom en tjej fram och tackade mig för att jag varit hennes hare. Sånt gör mig alltid så otroligt glad. Att jag har kunnat hjälpa någon att fullfölja ett lopp. Så himla fin ära att vara någons hare.

Min man fortsatte ut på galej på stan. Jag körde hem och tog en snabb dusch innan jag ägnade 40 minuter att försöka lägga barn utan att somna själv.

Efter en middag bestående av en vecka gammal lasagne kröp jag ner i sängen med Greys anatomy som jag börjat se om från första avsnittet och klämde väl en 4-5 avsnitt innan jag somnade.  Det var jag värd.

Annonser

4 reaktioner till “Race report: ICEBUG Winterrun STOCKHOLM 2017

Kommentera gärna

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s