Om att jämföra sig med andra

Februari har inte varit någon bra träningsmånad för mig. Jag har varit förkyld och har haft halsfluss och sånt. Jag har gjort mitt absolut bästa men det har inte blivit så mycket träning. Och den träningen som har blivit har känts rätt jobbig och jag har känt mig svag. Och när man  känner så är det lätt att tappa lust och humör.

När jag öppnade sociala medier idag såg jag en bekant som skrev  att hon precis hade sprungit milen på under 1 timme. Hon som inte ens tycker om att springa. Det var första gången hon var ute och sprang på länge. 

Alltså det tog lång tid för mig att lära mig springa en mil. Och jag har fortfarande inte sprungit på under 1 timme. Medan hon bara reser sig upp från soffan och springer milen under timmen. Ja det är lätt att tappa lust och humör.

Och ja, jag vet, jag har sprungit halvmaran och jag har sprungit ett maraton, jag har lyft ganska tungt. Jag har tränat regelbundet i över tre år nu. 

Det är bra det jag gör. Men jag kommer aldrig kunna springa milen under 1 timme. Jag vet det. I alla fall inte om jag inte gå ner 20 kg och tränar hårdare än vad jag gör idag och det utrymmet har jag inte i mitt liv just nu.

Och vem vet den här bekanta kanske läste min Facebook-status när jag sprang marathon och blev avis/imponerad av det. 

Jag försöker tänka så och att jag gör det bästa jag kan och att jag inte ska jämföra mig med andra för man vet aldrig vad de har för problem bakom framgångarna. 

Men när man har en dålig träningsperiod och andra verkar göra allting så lätt så är det lätt att tappa lust och humör.

En mile är en mile?

Efter 9 timmars sittande på flygplan och en Chicago-pizza till middag var jag rätt däst i kroppen. När jag även vaknade av jetlag kl 05.00 imorse fick det bli gymmet. 

Men löpbandet hade inga kilometer!!! Gah. Hur lång är en amerikansk mile? Jag googlade att 3 Miles var 4,8km. Och så sprang jag i 5min och gick 5min pga har haft halsfluss. 

Det var skönt efteråt. 

Nu mot amerikansk frukost. Jag ÄLSKAR det här landet och alla trevliga människor. Trump är bara ett ruttet ägg. Det måste man komma ihåg. 

Om en liten vecka

Om en vecka åker min man och jag till Chicago. Utan barn. Tjoho!

Det ska bli så jäkla härligt att få rå om varandra och oss själva i några dagar. Vi ska bo på ett riktigt lyxhotell och njuta av lugn och ro och tid och varandra.

Och så ska vi flyga nån lyxklass dit. Med bekväma säten och god mat. Det är så det ska vara när man fyllt 40 tycker jag!

1481797730012.jpg Dessutom har han bokat in oss på några restauranger som verkar fantastiska. Bland annat en mexikansk restaurang med några stjärnor i den där guiden. Som dessutom ägs av en kock vars mole jag såg på tv för 10 år sedan och som jag porrmat-googlat sedan dess. Kolla in listan med ingredienser!!!

Det lär inte bli så mycket löpning eftersom Chicago ska vara kallt och blåsigt den här tiden på året men det finns ett gym på hotellet och så tänker jag åka skridskor på den här fantastiska banan mitt i stan. Och dricka varm choklad till!

26728_295_zDCIMAMEDIADJI_0162.JPG

Om det är någon här som har tips på saker att göra eller se i Chicago – speak now or forever hold your peace.

Sammanfattning januari 2017

All träning
Löpningen

Mitt mål i januari var att träna minst tre gånger i veckan, springa minst en gång i veckan. gärna några pass över 5km, och att jag skulle genomföra winterrun.

Förutom förra veckan när jag var sjuk har jag lyckats träna tre gånger i veckan. Jag har sprungit 6 gånger på 4 veckor så det klarade jag också. Jag har kommit 32,5 km totalt vilket är 5,41 km per gång i snitt 🙂

Och jag genomförde winterrun.

Alla mål uppnådda när det gällde löpningen!

Min styrketräning fick ta ett steg tillbaka kände jag. Jag har fokuserat på löpningen och på att gå och träna med kompisar och de vill inte alltid lyfta tunga saker. Och min bästa lyftarkompis har börjat jobba långt bort och hinner inte träna med mig på dagtid längre.

Men jag har inte tappat så mycket styrka och ser fram mot att ta tag i det igen.

Det bästa under januari var dock den där kvällen när jag fick plötslig lust att ta mig ut och springa. Jag hopas på fler sådana i februari.

Nu ska jag fundera på mål för februari!

Race report: ICEBUG Winterrun STOCKHOLM 2017

Jag är ju som ni vet inte in världens bästa löpform. Men skam den som ger upp helt, eller hur? Så jag önskade mig en startplats till Icebug winterrun 2017 här i Stockholm i julklapp och fick den (tack bästa mannen). Årets första lopp är således avklarat nu. Och det är ju ganska skönt.

Jag var inte alls på humör i lördags. Min kollega hade hoppat av loppet pga. familjeangelägenheter och jag kände ingen annan som skulle springa. Och så brukar jag inte springa på kvällen. Nä, den rätta känslan infann sig inte. MEN jag vägrade att ställa in. Om jag gjorde det skulle den här svackan bli ännu djupare och det skulle kanske bli omöjligt att ta mig upp tänkte jag.

Så på morgonen satte jag på mig löparkläderna på en gång. Ett hinder avklarat liksom. Jag fick med mig familjen som åskådare (och chaufförer).  Om barnen och mannen är med måste jag ju springa.

Vid 16.00 åkte vi hemifrån i vad vi tänkte var god tid. Dock hade vi inte räknat med en olycka i tunneln och GALNA köer.  Det stod i princip still. Vad göra? Om någon polis läser här kommer jag att förneka all kännedom om en svart volvo i en bussfil. IT WASN’T ME!

Vi hann i alla fall fram i tid. Jag kutade in på skansen medan familjen parkerade och hann vara med på slutet av uppvärmningen. Och då infann sig äntligen lopp-peppen. Med alla lysande människor runt mig  ångrade jag dock lite att jag var helt klädd i svart.

Och så gick starten och vi for iväg genom röda bengaler ut från skansen. Alla lopp borde börja med en nedförsbacke! Kan vi införa det som regel tack?

Första kilometern gick lätt. Sen började min sko kännas konstig, som att något låg i den men det gjorde det inte.  Vet inte vad det var riktigt men inget jag tänkte stanna och kolla mer än en gång.

Med tanke på min dåliga löpform hade jag satt ett mål på att komma runt milen på under 80 minuter. Jag skulle se det som en lugn motionsrunda och inte som ett pressa sig själv-lopp.

Första 4 kilometrarna höll jag en ganska jämn om än långsam takt. Jag lunkade på och kände lycka över att vara ute i frisk luft i vacker miljö och att jag trots svackan kunde ta mig i kragen och springa lopp. Vid 3,5 km blev jag varvad första gången. Hoho, det är alltid en så surrealistisk känsla det där. Där kommer du och är snart i mål medan jag har 1,5 varv kvar.

Precis vid 5km började en rejäl mördarbacke som jag hade gett mig själv lov att gå uppför. Sen var vi uppe på skansen igen och jag ringde min man för att hans kulle möta mig och ta min mössa. Han och barnen satt och käkade middag och hade det jättemysigt men kom ut för att möta upp mig. Det var första gången de var med och hejade på ett lopp och det gav verkligen extra energi att få en puss och lite pepp mitt i loppet!

In på andra varvet och ner för backen igen. Nu började jag faktiskt bli lite trött så jag tillät mig själv att gå i 100 sekunder varje gång jag passerade en kilometer.

Nu var det inte heller många bakom mig. Trots att jag springer långsamt brukar det vara några fler bakom mig men nu kände jag rätt ofta att jag låg i slutet. Ett tag fick jag för mig att jag var sist och att jag såg funktionärer springa efter mig (som en slutbil) men det var nog inte så för det var 11 stycken efter mig såg jag sen.

Anyway. Jag kom runt även andra varvet och tillät mig att gå i backen. Men sen var jag trött och orkade faktiskt inte springa de sista 500 meterna i mål. Det kändes lite sådär men jag har inte den där kämparandan i mig. Jag ger inte järnet, jag tar det lugnt istället. Sån är jag.

Vem vet, kanske hade jag sparat nån min ut på att springa hela vägen men vem bryr sig. Jag kom in under 80 minuter och det är jag ändå nöjd med.

Men nöjdast blev jag av att se min familj precis innan målet. Och att få ta min son i handen och korsa mållinjen tillsammans med honom. Det var fint.

Så gick vi in på resturangen och jag fick värma mig lite. Där kom en tjej fram och tackade mig för att jag varit hennes hare. Sånt gör mig alltid så otroligt glad. Att jag har kunnat hjälpa någon att fullfölja ett lopp. Så himla fin ära att vara någons hare.

Min man fortsatte ut på galej på stan. Jag körde hem och tog en snabb dusch innan jag ägnade 40 minuter att försöka lägga barn utan att somna själv.

Efter en middag bestående av en vecka gammal lasagne kröp jag ner i sängen med Greys anatomy som jag börjat se om från första avsnittet och klämde väl en 4-5 avsnitt innan jag somnade.  Det var jag värd.

Den som väntar på nåt gott

Snäppet under att själv springa lopp kommer nog att läsa andras race-reports. Och för den som orkar vänta lite kommer snart en om winterrun Stockholm som jag sprang idag. Men det får bli på måndag för nu ska jag däcka i sängen och imorgon har jag ett nytt lopp i form av kalas för nybliven 6-åring. Om jag överlever det lovar jag er en race-report där jag bland annat kanske (beroende på om någon polis läser denna blogg???) berättar om hur jag  kanske bröt mot lagen för att komma till loppet. 

Spännande cliffhanger va? 😂😂😂

Träning tre dagar i rad

Igår hände någonting som inte hänt på länge. Jag fick ett sug för att springa. Efter hämtning av barn, matlagning, middag och pysslande kom den, tanken på att det vore skönt med en löprunda.

Jag minns inte ens när jag kände så senast. Måste ha varit ett bra tag innan jag sprang maraton för de sista veckorna innan loppet längtade jag då inte efter något löppass.

Iallafall tog jag tillvara på suget, slängde på mig varma löpbyxorna och tog mig ut på en väldigt lugn 5-kilometersrunda. Det var så underbart. Jag njöt verkligen av varje steg. Efteråt var jag riktigt pigg och på bra humör. Men när jag hade duschat och la mig bredvid sonen som hade svårt att somna kom den där ljuvliga tröttheten. Älskar den!


Eftersom jag sprang igår hade jag gjort veckans tre pass men jag hade lovat en kompis osm precis börjat träna att vi skulle ses på gymmet idag. Men då kunde jag göra ett lite lugnare pass och fokusera på att hjälpa henne istället.

Passet blev:

Vända 1:

  • Kettlebellsving x 10
  • Goblet x 10
  • Farmers walk med 1-arm x gå 15 meter/sida

Vända 2:

  • Kettlebellsving x 10
  • Goblet x 8
  • Farmers walk med 1-arm x gå 15 meter/sida

Vända 3:

  • Kettlebellsving x 10
  • Goblet x 6
  • Farmers walk med 1-arm x gå 15 meter/sida

Osv ner till 2 knäböj är gjorda.

Sen gjorde vi en liten finisher (eller chaser som jag gillar att säga)

Cirkel av:

Rodd i TRX

Hopp på låda (till den som körde rodd var klar)

Stå i planka (till den som körde rodd var klar)

Där körde vi väl en 3-4 varv

Sen var vi nöjda och belåtna.

Vilken bra träningsvecka det här blev!

 

När PMS:en gör att man inte orkar lika mycket

Jag har fruktansvärd PMS just nu. Känner mig som att jag mest vill krypa ur mitt skinn. Alternativt slåss och skrika hela tiden. Men det går ju inte för sig. Så jag gick och tränade istället. Bar tunga saker och hoppade upp på höga lådor och sånt. Ända tills hjärtat bultade och andningen flåsade och jag inte orkade tänka på någonting överhuvud taget.

Jag upprepade förra veckans pass men kände ganska direkt att jag inte orkade lika mycket så jag skippade kettelbell vid knäböj och gjorde en balansövning istället för mountainclimbers. Och tänkte att jag inte skulle känna mig sämre för att jag inte orkade lika mycket utan känna mig nöjd att jag tränade trots PMS.

Och det gjorde jag. För all träning som blir av är bra. Och jag orkade hoppa alla hoppen på slutet och det är jag VÄLDIGT nöjd med!