WHHM 2017…

…ska ja inte springa och satan vad skönt det känns 🙂 Två år får räcka. I år ska jag bara stå bredvid och hejja på kollegor som springer!

Det kändes dock inte lika skönt när jag var ute och sprang häromdagen. Redan efter 1km kände jag av fram på smalbenen. Jag MÅSTE verkligen köpa nya skor men jag har inte kommit mig för att lägga flera hundringar på något som jag inte tycker är så kul längre. Men kanske blir det roligare med nya skor. Vad kom först – löpglädjen eller nya skor?

Och så har jag ju ett 5km-lopp inbokat inom en snar framtid så då behöver jag nya skor.

En helg

Den här helgen alltså. Jag har inga ord kvar känns det som. Overkligt. Ofattbart.

Jag höll som bäst på att avsluta jobbveckan. Hade beslutat mig för andra gången samma dag att inte gå till gymmet eftersom jag kände mig lite låg. Som att jag höll på att bli sjuk.

Så hände allt på en och samma gång. Alla samlades vid datorerna. Alla försökte förstå.  Jag läste och var tacksam över att min man gått hem tidigare från jobbet eftersom han rör sig i området. Så ringde han och sa att han var nåt kvarter från allt och såg blodiga människor och antagligen inte skulle kunna ta sig till bilen i garaget vid Hötorget.  Panik över att han var där och lättnad över att han var oskadd.

Han lyckades ta sig till bilen och ut från stan. Jag bestämde mig för att undvika slussen och gick Danvikstull för att ta bussen hem.

Precis när jag klivit på bussen hem ringde det från jobbet och de sa att vi var i katastrofläge och bad mig komma till den upprättade kriscentralen i bergsrummet. Det hade jag inte så stor lust med. Speciellt inte att ta mig in mot stan igen. Jag ville hem till min familj.

Som tur var hade jag inte nåt val. Nästa hållplats var hemma hos mig så jag fick dispens att arbeta hemifrån.

Så sen satt jag hela kvällen och skrev informationsartiklar och nyheter och facebookstatusar om var man kunde få vård och stöd. Medan barnen och deras vänner busade och åt pizza – lyckligt okunniga om ondskan i världen. Vi sa att en man hade råkat köra in med sin lastbil i en affär.

På lördagen tog en kollega över och jobbade hela dagen och på söndagen körde jag igång igen och fick jobba några timmar.

Jag är så imponerad och stolt över hur bra kriskommunikationen mellan alla myndigheter och befolkningen fungerade. Och att lilla jag fick vara en del av den. Av ett fungerande samhälle. Som inte låter sig skrämmas. Som inte faller för att en galning gör så här.

På söndagkvällen var jag helt utmattad efter allt jobb och efter att ha varit själv med två barn hela dagen.  Springa var det sista jag ville. Soffan med en påse chips var det första jag ville.

Men ut tog jag mig.  Det blev en av mina kortaste löpningar någonsin. Vi har en backe som är liksom brant platt brant bredvid huset så jag sprang ena branten fem gånger och sen andra branten fem gånger. Sen var jag klar. 15 minuter tog det och blev drygt en kilometer.

Jag är otroligt stolt över den kilometern!

1km-chatsource

Komma igång med träningen – lättare sagt än gjort

fitness-calendar-sidebar

Jag har en bekant som precis börjat träna. Varje vecka mailar hon mig och planerar in träningspass. Varje gång ställer hon in på grund av tidsbrist.

Hon har ännu inte kommit dit när träningen blir någonting självklart. Någonting man inte behöver planera in så mycket.

Jag planerar oftast inte träning alls. Måndag, onsdag och fredag är mina dagar och ibland på helgen. Om det uppstår något hinder en onsdag försöker jag bara träna på torsdagen istället. Eller så åker jag tidigt till kontoret och tränar innan jag börjar jobba.  Jag funderar inte så mycket över det. Det har ju även hänt att jag rivit av ett pass i konferensrummet när jag inte hunnit annat.

Jag har alltid en packad träningsväska på jobbet (med mer eller mindre illaluktande kläder) så när möjlighet kommer kan jag lätt dra till gymmet. Som idag när min man ringde och sa att han kunde hämta barnen.

För min bekant kommer allting annat före gymmet. Att gå till gymmet är ett stort företag för henne. Det behöver få utrymme. För henne finns ännu inte tanken att man kan riva av 25 minuter löpbandsintervaller om man bara har en timme på sig. Att någonting är bättre än ingenting. Att det ibland kan räcka att bara komma till gymmet och byta om och lyfta 3×5 lyft och sen gå hem igen. Bara för att inte tappa vanan att gå dit.

Vi jobbar vidare på det. Nu har vi bokat in ny träningstid på fredag. Den som läser bloggen får se om det blir av.

Intervaller är the shit

Igår hade jag planerat ett gymbesök men lusten infann sig ej. Som tur var skulle en kollega ner och det var den push jag behövde. 

Väl nere i omklädningsrummet hade jag glömt träningslinne. Än en gång kom en kollega till undsättning med sitt extralinne. ÄLSKAR att ha gym precis bredvid kontoret och att det alltid är någon man ”känner”/jobbar med där. 

De andra gick på core-pass medan jag ställde mig på löpbandet. 

4x4minuter med 2min vila mellan blev det. Tungt som tusan. 

Farten i intervallerna var VERKLIGEN inget att hänga i julgranen. Det gick långsammare än min myshastighet brukade vara. Men jag försöker jobba med känslan av att ha blivit sämre och tänka att jag iallafall tränar. Och jag had ju inget mål förutom att må bra. Så vem bryr sig vilken hastighet jag har? Egentligen. 

(Är inte helt bekväm med tankarna än men jobbar på det). 

Måndagsträning – ☑️

Framtida utmaningar

Jag har ännu inte hittat tillbaka till löparglädje. Men det var ändå rätt kul att springa tunnel loppet, och det är ju kul att ha lopp som sporrar en lite, som får en att gå ut och springa.

Jag tänker att jag bara ska springa lopp som är upplevelsebaserade. För att ta bort hetsen och pressen.

SthlmChallenge_Logotyp_2_vitOch som ett brev på posten hittade jag Stockholm challenge som består av 4 lopp där 3 av dem är just upplevelse-lopp. Det fjärde är ett mil-lopp som jag sprang förra året så det kände jag att jag kunde hoppa över. Även om banan var fin.

Så, nu har jag TRE lopp framför mig –KUL!

 

Trail Run – 6 maj 

shutterstock_387005833Loppet avgörs i Lill-Jansskogen och Fiskartorpsterrängen, bara en kort löptur från city, och banan tar dig genom snårig skog, längs smala stigar och över vackra bergshällar. Traillöpning på riktigt, helt enkelt.

Urban Trail –13 augusti

startEvenemanget startar och har målgång på två av Stockholms vackraste platser. Banan är cirka 10 kilometer och tar dig genom stadens gator, gränder och trappor. I stället för skog och natur, springer du inte bara förbi, utan in i och igenom ett gäng kända och okända byggnader. Med STHLM Urban Trail garanterar vi en löparupplevelse utöver det vanliga. Du får känna doften av asfalt i morgonsol, låta handen löpa längs världskänd ledstång, trippa uppför välnötta trappsteg och svettas i byggnader mer vana vid parfym, smink och hornbågade glasögon. Efter loppet njuter vi tillsammans av en riktigt god frukost.

Above Below  21 oktober

sthlm-ab-2En unik löp-upplevelse på cirka 7 kilometer på och under Söder i Stockholm. Evenemanget startar i Tantolunden. Banan tar dig genom tre, sedan länge övergivna och normalt sett otillgängliga, tåg- och transporttunnlar längs med Årstaviken och Norra Hammarbyhamnen, för att sedan avslutas med en spektakulär målgång på det vackra Fåfängan.

Tunnel run 2017 race report

Årets första riktiga vårdag. Alla normala människor skulle sovit länge och sedan ätit en god frukost ute på terrassen och njutit av solen. Inte jag inte, jag vaknade tidigt efter en natt med urdålig sömn. Slängde i mig lite gröt och åkte sedan till Solna för att trängas med 27 000 andra i en tunnel under Stockholm. Jorå, var det någon som sa normal så var det inte jag.

Min man var snällast i världen och körde mig över hela stan till starten.

Jag var måttligt peppad kan man säga.

Hur ska jag klara 8 km? Det kommer inte att gå! Det kommer att ta jättelång tid! Jag kommer att vara i vägen för alla! OM jag GÅR hela tar det 1,5 timmar, det är det jag får räkna med.

AAAAAAH jag blir så trött på min hjärna. Fortfarande, efter SÅ många lopp tänker den helt fel.

8 km är ingenting, det kommer att gå bra, det får ta den tid det tar….

Så ska man ju tänka!

Anyway.

img_1535
På G

Jag masade mig fram till start och började väl ändå känna någon slags pepp. Uppvärmningsvideon drog däremot ner peppen lite. Kul grej men det funkade ju inte att ha en crazy uppvärmning när man stod som packade sillar. Innan 8 km kl 9.00 på morgonen behöver man mer en riktig uppvärmning.

Och pang så var vi iväg. Första två kilometerna ovan jord gick bra. Och så kom vi in i tunneln. Mäktig känsla ändå.

Mot bättre vetande tog jag upp mobilen för att fota. Efter en bild dog den trots massa batterier kvar. Sen var den död hela loppet. Det där med att springa utan ljud i öronen är ju inte det bästa jag vet men nu fick det bli så. Tur i oturen var att det ändå hände så pass mycket nere i tunneln. Det fanns alltid någonting att titta på.

17579948_10154391987202551_507035249_n
Suddig men glad
17500254_10154391987222551_1602762468_o
På rave!

Banan var lättsprungen. Svalt och skönt och väldigt mycket neråt. Det fick man ju äta upp i slutet när sista kilometern var i princip bara uppförsbacke i 14% lutning. Tjohej vad jobbigt det var.

Jag tog det lugnt hela loppet, sprang en bit och gick ibland och kollade in konst eller ljusshower. Räknade hundra gå steg och 500 springsteg, höll mig i gång. Och plötsligt var jag ute ur tunneln och inne i mål. 59.45 tog det och det är jag nöjd med. En perfekt runda på lördagsmorgonen helt enkelt.

Jag var nöjd med det mesta på loppet, bara organiserat. Dock var det lite tråkigt att man inte fick medalj när det nu var ett one of a kind-lopp. Hade varit fint som minne. Och så saknade jag målgångs-bananen. Plus att jag störde jag mig på att det var massa Hammarby-grejer nere i tunneln men midnattsloppet var ju med och ordnade så det fick man väl ta.

Efter loppet lämnade vi barnen hos mina föräldrar och åkte till Grand Hotell och chillade. Det gjorde vi även efter förra tunnelloppet. En gång är ingen gång, två gånger är en tradition.

17580131_10154391987227551_996291371_n
Stort badkar
17571166_10154391987212551_1091251999_o
Skön säng
17547384_10154391987277551_15010690_o
GRYM frukost

 

En helg

Helgen avslutades med luskamning och lusbehandling. Cirka det sämsta med att ha barn. Men innan det var det här faktiskt den bästa helgen på länge. Så, vi tar den från början. 

I fredags var jag ledig. Jag var ändå uppe med tuppen och drog till gymmet. Lyfte lite skrot på måfå. Bänkade lite, marklyfte 100kg några gånger för att jag älskar just den vikten. Den får mig att känna mig stark. Även om jag ju orkar mer. 🙂

Sen blev det långpromenad och lunch med kompis som var i stan på besök. Dagens steg – check! 

På kvällen fyllde min mamma år så då var det kalas och jag undvek alla sötsaker. Tog bara fruktsallad. Mkt nöjd med det! 

Sen var vi nämligen bjuda på invigning av nytthamburgar-ställe och där åt jag en smarrig slider med shoestring Fries. Mumsigt!

På lördagen drog jag iväg barnen till stan för motion/rastning i lekpark och brunch med god vän. Mkt lyckat. Om du är i stockholm – ät våfflor på le mond café på folkungagatan. Aldrig ätit så goda våfflor! 

Efter blev det barnkalas med 12 barn. Ni kan tänka er ljudnivån. Men mkt lyckat med detektiv-skattjakt och äckliga jellybean-spelet. 

På lördagkväll drog jag in till stan för middag med gamla vänner. Mys mys. 

På söndagen var jag ute och sprang 4km på morgonen. Så. Jäkla. Tungt. 

Jag vet faktiskt inte hur jag ska orka 8km nästa vecka. 

Sen blev jag ”bortrövad” på överraskningsdag som jag fick i 40-årspresent. Hotellfrukost/spa/båttur/lunch på riche med fina fina vänner. 

UNDETBART! 

Sen var det tillbaka till verkligheten med löss. Men det kan man ju ta efter en så bra helg.