En helg

Den här helgen alltså. Jag har inga ord kvar känns det som. Overkligt. Ofattbart.

Jag höll som bäst på att avsluta jobbveckan. Hade beslutat mig för andra gången samma dag att inte gå till gymmet eftersom jag kände mig lite låg. Som att jag höll på att bli sjuk.

Så hände allt på en och samma gång. Alla samlades vid datorerna. Alla försökte förstå.  Jag läste och var tacksam över att min man gått hem tidigare från jobbet eftersom han rör sig i området. Så ringde han och sa att han var nåt kvarter från allt och såg blodiga människor och antagligen inte skulle kunna ta sig till bilen i garaget vid Hötorget.  Panik över att han var där och lättnad över att han var oskadd.

Han lyckades ta sig till bilen och ut från stan. Jag bestämde mig för att undvika slussen och gick Danvikstull för att ta bussen hem.

Precis när jag klivit på bussen hem ringde det från jobbet och de sa att vi var i katastrofläge och bad mig komma till den upprättade kriscentralen i bergsrummet. Det hade jag inte så stor lust med. Speciellt inte att ta mig in mot stan igen. Jag ville hem till min familj.

Som tur var hade jag inte nåt val. Nästa hållplats var hemma hos mig så jag fick dispens att arbeta hemifrån.

Så sen satt jag hela kvällen och skrev informationsartiklar och nyheter och facebookstatusar om var man kunde få vård och stöd. Medan barnen och deras vänner busade och åt pizza – lyckligt okunniga om ondskan i världen. Vi sa att en man hade råkat köra in med sin lastbil i en affär.

På lördagen tog en kollega över och jobbade hela dagen och på söndagen körde jag igång igen och fick jobba några timmar.

Jag är så imponerad och stolt över hur bra kriskommunikationen mellan alla myndigheter och befolkningen fungerade. Och att lilla jag fick vara en del av den. Av ett fungerande samhälle. Som inte låter sig skrämmas. Som inte faller för att en galning gör så här.

På söndagkvällen var jag helt utmattad efter allt jobb och efter att ha varit själv med två barn hela dagen.  Springa var det sista jag ville. Soffan med en påse chips var det första jag ville.

Men ut tog jag mig.  Det blev en av mina kortaste löpningar någonsin. Vi har en backe som är liksom brant platt brant bredvid huset så jag sprang ena branten fem gånger och sen andra branten fem gånger. Sen var jag klar. 15 minuter tog det och blev drygt en kilometer.

Jag är otroligt stolt över den kilometern!

1km-chatsource

Annonser

Kommentera gärna

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s