Sthlm10 racereport

Igår var det alltså dags för lopp. Loppdagar är alltid fyllda med lite pirr i magen. Även om jag springer en mil rätt ofta är det något speciellt när det är lopp. Allt var förberett, sportbh på, ombyte i väska, löparklockan laddad.

På bussen in till jobbet inser jag att jag glömt både löparklocka och hörlurar hemma. Lätt panik. Men världens snällaste man kom förbi mitt jobb med sakerna och jag kunde sluta oroa mig för det i alla fall.

Vi var tre kollegor som skulle springa och hela dagen var fylld av pirr varje gång vi sågs i korridorerna. Jag passade även på att ladda upp med en glass efter lunch – extra energi and all that.

Jag slutade jobba kl 16.00 och passade på att lägga mig i vilorummet och sova en halvtimme. Ett genidrag om ni frågar mig. Vaknade pigg och glad. Vi som skulle springa bytte om och laddade upp med lite mellis och sen drog vi iväg.

Jag var inte riktigt förberedd på hur många anmälda det var. Hela rålis lyste av orangea tröjor (och en och annan röd eller grön). Musiken pumpade och den där lyckokänslan infann sig i kroppen. Adrenalin, nervositet, självsäkerhet, fasa och förväntan på en och samma gång.

När jag stod i startfållan kände jag mig otroligt laddad och lycklig och så PANG- var vi iväg. Ch det gick så lätt. Jag insåg att jag hade ryckts med och sprang alldeles för fort. Hjärnan sa åt mig att skippa det där långsamma marathontempot jag hade planerat och bara köra på istället. Och jag fick säga åt mig själv på skarpen för hålla min plan. Planen var springa 2km och sen gå 500 meter.  Vid första gåpausen kändes det som att ALLA sprang om mig. Jag hade ju massa energi kvar i kroppen, varför skulle jag gå för? Men sen när jag började springa igen var det som att jag flög fram. Jag sprang om en efter en och vilken pepp det var!

Jag fortsatte med mitt upplägg och det gick lekande lätt att ta mig runt baban. Den där backen upp till västerbron var ingen match alls och själva bron var bara mysig. Efter bron gjorde jag min till och med min snabbaste kilometer. Målet var ju i sikte. Jag såg rålis framför mig och spurtade på. Där såg jag bron som målet låg under. Nu är det inte långt kvar….men vänta vad är det här? Banan svänger av. WOT. Det var visst en kilometer kvar runt parken. Den lilla svängen tog nästan knäcken på mig. Jag gick lite och samlade energi och sen spurtade jag som en galning in i mål.

Jag klarade det, även denna gång.

Jag hade sagt att önskad tid var 70-80 minuter och jag kom in på 1.11.05 så jag var mycket nöjd!

Efter loppet hade vi pic-nic med bubbel och jordgubbar och lite annat. Mycket härligt.

Alla olika mätningar gav som vanligt lite olika resultat 🙂 Runkeepern är som oftast favoritresultatet. 😀

Sthlm10 var ett riktigt härligt lopp. Stockholm är fantastiskt vackert och loppet går ju vid de finaste utsikterna. Det enda jag kan klaga liiiiiite på var att kilometerskyltarna var svåra att se. Jag missade jättemånga. Men det är ju en liten pettitess. Och att man inte fick medalj! Men nu lämnar jag det och tar med mig allt som var fantastiskt igår. Ett nytt favoritlopp.

Annonser

En reaktion till “Sthlm10 racereport

Kommentera gärna

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s