Om att inte ge upp

Just nu är jag lite deppig och låg. Det krävs så oerhört mycket av mig för att det ska gå åt det håll jag vill. Jag måste tänka och planera så mycket och stå emot så mycket frestelser hela tiden. Ibland orkar jag inte. Senaste tiden har jag slackat med kosten. Det slinker ner en chokladbit här och en macka där. Jag äter inte så mycket matiga grönsaker som jag borde och knytnävarna kan skilja sig rätt rejeält i storlek. Och min kropp svarar med att vilja ha meeeer onyttigt. Mer mat. Mindre träning. Löpträningen i all ära men sammanlagt blir det ju ungefär 2 timmar i veckan och det är inte samma sak som när jag styrketränade 4 timmar i veckan. Förbränningen är inte lika hög om en säger så. Jag måste lägga på mer träning utanför löpningen, och öka vardagsmotionen men jag gör det inte. Jag har ju sagt till mig själv att jag bara behöver hålla vikten över vintern och så ska jag ta ett race med de sista 10 kilona när det är varmt ute. Efter halvmaran är tanken att jag ska börja med styrketräning och promenader och mer viktminskningsfokuserad träning igen. Jag har ju en plan. Men nu tvivlar jag på om jag kommer att klara den.

Nu i helgen gick jag helt bananas och både drack drinkar och åt chips och pizza och godis och tårta och you name it…. Och så kom söndagen och jag skulle springa 15 minuter (2km ungefär) men inte gjorde jag det. Jag lät lättjan ta över och låg framför tv istället. Och visst, det är väl ok ibland. Men det var inget aktivt val av mig, jag bara orkade inte ta tag i mitt liv. Och det kändes inget bra.

Jag önskar att jag inte behövde kämpa så. Att jag, efter ett års kostmedvetenhet, inte kunde/ville moffa i mig en halv påse chips och dipp innan gästerna kommit ens. Att jag kunde stå emot tårtan, som inte ens var god, och inte moffa i mig tre bitar. Men jag kommer aldrig bli sån av mig själv. VARJE frestelse är en kamp och jag måste gång på gång trycka ner min instinkt att stoppa i mig det goda. Det är förbannat jäkla jobbigt och inte så himla roligt. En morot ÄR inte en chokladbit liksom. Keso är inte en rostad levainmacka med avocado.

Jag hoppas att den här svackan är slut snart. Att våren ger mig kraft att ta mig upp och ut och vidare. För vidare ska jag. Det måste jag. Det vill jag. Det finns ett mål och jag ska dit.

nelsonmquote

Annonser

6 reaktioner till “Om att inte ge upp

  1. Är helt säker på att svackan kommer att ge med sej snart. Tror nästan svackor är obligatoriska i livsstilsförändringar. Jag har ickså känt så där ibland och t.o.m blivit bitter: ” Varför är jag en sån som lägger på mej bara jag tittar på något mindre nyttigt?” Men lovar, det går över. Tills dess: Jag är så himla, himla impad av dej och din målmedvetenhet!!

  2. Vilket bra inlägg och vilken bra påminnelse för mig… För så här är det ju. Och svackor behövs kanske ibland, eller liksom att man backar för att ta fart för att komma framåt igen. Så har hela min resa sett ut iaf. I perioder några steg bak för att komma fram – och fram kommer du, lovar.

Kommentera gärna

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s